En vaktdvärg vid sitt hus. Hade samma typ av plasthjälm som jag själv hade under medeltidsveckan som liten...


Dance my minions, dance. Den extremt fina showen.

Äsch vad segt det är att ladda upp bilder. Jag får köra en diabildsvisning när jag kommer tillbaka till Svea igen.

Efter dvärgparken åkte vi in till stan och spenderade resten av dagen/kvällen/natten åt att sitta på gamecafe, ett ställe där man för en tjuga kan sitta och spela massa olika spel under en kväll. Vi satt där i 11 timmar så då var det ju ganska prisvärt.

Nu ska sovas.

Syns.

Btw, varför måste ni hålla på och byta tid för, nu är det ju ännu längre tid mellan oss

Legat med lite halvhög feber de senaste två dagarna. Som tur var har jag en god vän som kunde komma med lite nylagad mat när jag var som mest sjuk. En amerikan faktiskt. Från Kentucky. Vet inte om ni känner honom. Han kom över med lite god fried chicken i alla fall..... jaaaa.... okej, jag erkänner. Jag har inga vänner. Det var bara ett vanligt KFC-bud som ville bära ut mat till mig när jag låg döende utan att kunna röra en lem. Okej?

Aaaaaaaaaaaaanyway, idag var jag i alla fall tvungen att släpa mig upp till skolan eftersom vi skulle gå igenom vad som skulle vara med på vårat midterm prov på tisdag så då kändes det lite viktigt att komma in. Verkade inte som att det skulle bli så svårt men kommer nog ändå vara tvungen att sitta hela helgen och plugga in allt jag inte orkat lära mig innan... alltså större delen av kursboken. Så det blir nog kul det.

Förhoppningsvis kommer min hals komma tillbaks från de döda så jag inte behöver ha det problemet också. Var inne på ett apotek för några dagar sen och pekade på halsen och hostade lite vilket ledde till att jag fick ett paket antibiotika och en låda "traditionell medicin"-skit. Skulle tro att det är ett virus jag fått så då är antibiotikan ju helt värdelös och den kinesiska traditionella medicinen är jag lite halv skeptisk till så då lär väl inte det funka heller. Tuggar i mig dem varje dag i alla fall så får vi se hur det går. Kanske hjälper det nåt.

Syns

men hemma... är väl okej.

Sista målet på förra veckans resa. Vad kan man säga om det. Direkt efter vi avslutat vår vandring hittade vi en taxi tillsammans med ett par ryssar och åkte iväg till staden Lijiang. Resan skulle ta 2 timmar. Resan tog 5 timmar. Kul kul.


Är vi inte framme snart? Större delan av resan stod vi dessutom helt stilla och jag hade inte ens batteri på mp3. Yeeeeeah. Så det var ju en bra början på Lijiang.

Om jag ska vara ärlig så var Lijiang (som för övrigt kallas one-night-stand-staden av lokalbefolkingen) inte så imponerande. Dyr öl och bara miljontals kinesiska turister så i stort sett ingen man kunde snacka med. Dessutom spelades det bara alldeles för hög dålig kinesisk musik/karaoke och inga biljardbord. Suck. Men men, lite turistande kunde man göra i alla fall.


High five. Alltid finns det en Maostaty att ta kort på.


Turistar. Det är viktigat att alltid ta kort på allting alltid.

Det mest spännande saken som hände i stan var att någon hostabsolutintejaghosthost tappade bort min och en av mina polares bussbiljetter hem så vi fick försöka övertala personalen på bussstation på extremt dålig kinesiska att vi behövde skriva ut nya. Till slut när de upptäckte att det fanns två tomma platser på bussen (alltså våra platser) så fick vi köpa ut dem igen för 80 kuai. Så kan det gå...

Efter 10 outhärdliga timmar kom jag tillbaka hem till Kunming och la mig i koma i ett par dygn innan skolan började igen. Bra användning av lovet får jag säga men ingen viloresa direkt. Jag lyckades i alla fall överleva och nu är jag tillbaka till att försöka få i mig en liten gnutta mandarin i mitt huvud. Back to normal. Så det så.

Syns.

Time to go. Albin vid starten av trekkingvägen. Han hade till alla kineser roande en skateboard med sig genom hela vandringen (Varför inte?). Undra hur många som varit uppe på toppen med en skateboard?


Fotopunkt. Hela gänget framför den kinesiska flaggan. Lite turistiga måste man ju vara... Man är ju ändå i Kina.


Batman approved. Efter några timmar av vandrande blev det mörkt så då fick vi ta och ge upp och ta in på närmaste guesthouse. Där lyckades vi beställa in de två vidrigaste dryckerna möjligt. Yak Butter Milk Tea och Naxi familjens egna hembrända Baiju (kinesisk vit sprit). Yak Butter Milk teet sas vara bra inför vandring och Baiju sas ge nödvändig värme. Varken den ena eller andra var tillräckligt ovidriga för att drickas upp. Spriten kunde i alla användas för desinfektion... Teet luktade precis som en vätekudde men smakade inte alls som den... inte för att jag vet hur vätekudde smakar men ändå.


Mycket utsikt blir det. Så dagen därpå vaknade tre av oss upp tidigt för att ge oss av på vandring. De andra två gav upp och tänkte vandrade på en annan stig ner för berget till den stora vägen. Vi tre som inte var så mesiga tog oss med raska steg iväg. Vi nådde snart den värsta stigningen på hela leden, the 28 bends, en snabbt stigande stig som vinglade sig fram och tillbaka över bergets rygg. Vid foten av sluttningen fanns det en liten butik som enligt dem själv "sålde det som behövdes för att klara av the 28 bends". Alltså snickers och marijuana. Av någon anledning så tror jag inte att det säljs gräs vid början av kebnekaise öppet i stånd. Men vad vet jag.


It's a long way to the top... Efter många om och men eller inte så lyckades vi ta oss ändå upp så långt upp till toppen som vägen ledde oss så då tog vi en snickerspaus. Fan vad gött det är i Kina med platser i Kina där det inte låter av bilar tjugofyra sju. Fint var det också. Förjävligt...


Här finns bara majs så långt ögat kan se... och kanske ett par små små marijuana plantor... eller flera stora... eller plantage av dem extremt väldigt mycket lite gömda bland majsplantorna... whatever...

Tro det eller ej men till slut så lyckades vi ändå ta oss genom hela gorget. Wiihoo. den kvällen tog vi oss vidare till vår sista destination: Lijiang. En sista bild för att avsluta mitt reportage (ja det är ett reportage, syns inte det?) om Tiger Leaping Gorge:


Fjortisbild! Vad annars?!

Syns.

Dead man walking. Det blev snabbt mörk när vi gick in bland träden. Bara minimalt med ljus lyste in mellan grenarna. Sakta men säkert lyckades vi ta oss upp för den branta slutningen. Ett enda litet snedsteg kunde leda till det långa fallet mot vår död. Då ljudet av bilarna försvann försvann även all kontakt med omvärlden. Mobilerna knastrade till i fickan och kunde inte längre få någon signal. Träden verkade sluta sig bakom oss. Efter att ha vandrat i vad som kändes som timmar dök några stenfigurer upp. När vi kom närmare kunde vi från det knappa skenet se att det var en gravplats vi kommit till. Gravstenarna verkade på något vis familjära och efter att ha skrapat bort mossan på de närmaste av dem kunde vi läsa... DUHDUHDUH... våra egna namn! Den första graven öppnade sig och slukade en av mina vänner. Min andra kompis försökte fly men då han tog sitt första steg utlösta han en giftpil som snart tog ner honom. En snara sköt ut från en av stenarna och drog in honom till sin grav. Nu var det bara jag kvar och bara genom min stora kunskap om uråldriga fällor (alltså från Indiana Jones) lyckades jag ta mig levande därifrån.

Eller så var det bara en vanlig vandrig upp på ett berg i solsken. Men det passade inte med bilden jag hade så ni får bestämma själva vilken ni tror på. Gravplatser stötte vi i alla fall på och några kineser som verkade vara uppe på berget för att plocka stora kottar. Varför kan man ju undra. Jag gissar att de skulle spruta guldfärg på dem och göra julpynt men det är bara jag.

En sista historia från Dali (mest för att jag vill lägga upp roliga bilder därifrån). Sista kvällen på hostelet råkade det vara Crossdressingparty vilket betydde att alla klädde upp sig fint. Och med alla menar jag alla i personalen. Jag skulle gärna ha klätt upp mig men tyvärr hade jag glömt min klänning i Kunming. Jaja vad är en bal på hostelet. 


Baren i Humpen. Det roliga med hela kvällen var att personalen söp sig riktigt fulla bakom bardisken vilket ledde till att man fick rätt så välblandade drinkar den kvällen om vi säger så. Kul blev det i alla fall.

Sexigt värre. Till vänster har vi Robin och till höger den mycket trevliga venezueliska hippien Juan som bodde i ett tält på fälten utanför stan (där det växta Marijuana plantor precis överallt) och tillverkade stressbollar med sina polare som de sålde till alla turister för att tjäna ihop pengar för kunna åka till Nepal. Grejen var den att de typ tjänade hur mycket som helst... så det kanske man får ta och göra till nästa medeltidsvecka. Same shit typ.

Dagen därpå lämnade vi till sist Dali och drog oss vidare till Tiger Leaping Gore men det, mina kära läsare är en berättelse för en annan dag........ alltså imorgon. Det kommer imorgon så det är bara att vänta ett litet tag. Det överlever ni nog.

Syns.

Efter att ha tröttnat på att kolla på alla turister som sprang omkring överallt i stan bestämde vi oss för att hyra in några cykar och sticka norrut till någon stad vi hört talas om. Det finns en del städer på landsbyggden i kina just fyi. En verkade lite spännande i alla fall så dit drog vi. Det var den väl inte precis men som det brukar vara så är det resan och inte målet som är det viktiga.

Vi cyklar runt i Världen... Långt där borta bortom portalen kan man nästan på den här bilden se Dalis enda riktiga sevärdighet: De Tre Pagodas. Tog jag någon bild på dem? Nupp.

Cyklandendet gick framförallt på den långa raka tråkiga vägen som ledde norrut från stan så efter att ha tröttnat på den så bestämde vi för att asfalt var för mesar och svängde av till grusstigarna. Dessa tog oss förbi massa bondesamhällen istället vilket var mycket roligare. Att försöka snacka med kineserna här var dock rätt så svårt då mandarin inte var deras starkaste sida. Så är det ibland. Hello var de i alla fall duktiga på att skrika efter oss och ett och annat Nice to meet you fick man också. Alla verkade annars rätt så upptagna med sin skörd annars.


Lǎorén. Vid ett av våra många vattenstopp mötte vi på den här snubben. Trotts att vi enbart hade några små enstaka ord gemensamt på de olika kinesiska språken skulle han ändå absolut bjuda in oss att sitta ner i på hans terrass och ta igen oss. Schysst snubbe. Vi fick se på kaligrafi som han gjort och äta frukt från hans träd. Till slut kom vi på att vi nästan kunde prata med honom genom skrift. Jag säger nästan då hans handstil var näst intill oläslig för oss. Vi fick i alla fall reda på att han varit soldat tidigare och lite annat om honom.

Efter att tagit igen oss så åkte vi vidare till vårt mål där vi stannade i typ en timme innan vi åkte hem igen. Det var samma sak där som i Dali ändå så. Runt sex mil fram och tillbaka var det tydligen enligt google maps så det skulle väl jag räkna som den veckans motion.... eller....?

Nej ni det får nog banne mig bli en triologi av bara Dali för nu har jag tröttnat på att skriva för den här kvällen. Men nu får ni lite innehåll utspritt i alla fall så var glada.

Syns.

where nobody really knows your naaaaame. Eller uttala det för den delen.

Så det blev en liten resa i alla fall.

Kunming-Dali-Tiger Leaping Gorge-Lijiang-Kunming

Så det får väl bli en liten följetong av det. Dagens avsnitt: Dali.

För er som undrade så är det alltså inte Salvador Dalí som jag var och besökte utan staden Dàlǐ old town i nordvästra Yunnan. Dali är i alla fall en gammal stad med stenmur runt och med massa turistar i. Så sånna har man inte sett förut. Men det var kul ändå. Boende på hostel, turistande hela dagarna och en del öl på kvällen. It's all good. Lite bilder har jag i alla fall tagit.

where nobody really knows your naaaaame. Eller ens uttala det för den delen.

Så det blev en liten resa i alla fall.

Kunming-Dali-Tiger Leaping Gorge-Lijiang-Kunming

Så det får väl bli en liten följetong av det. Dagens avsnitt: Dali... part 1.

För er som undrade så är det alltså inte Salvador Dalí som jag var och besökte utan staden Dàlǐ old town i nordvästra Yunnan. Dali är i alla fall en gammal stad med stenmur runt och med massa turistar i. Så sånna har man inte sett förut. Men det var kul ändå. Boende på hostel, turistande hela dagarna festande hela nätterna. It's all good. Lite bilder har jag i alla fall tagit.

En busstation. Det blev en hel del bussåkande om man säger så... och inte de mysigaste turerna heller. Visst, bussturen skulle kanske inte behöhat varit så lång och jobbig... om det inte vore för att det var Kinas nationaldag och varenda Yunnan-bo var i trafiken... och att även om det byggs hur jäkla mycket moterväg som helst i Kina så finns dom inte precis nu när jag vill det.



Albin och Per på busstationen. Mina föredetta klasskamrater och två av mina fyra reskamrater.

Humpen. Bild från The Dali Hump där vi bodde och spelade rätt så mycket biljard. Jag har kommit på att jag gillar att spela biljard. Varför har jag inte spelat biljard sen högstadiet för? Det är ju svinkul att spela biljard. Whateva, jag ser väldigt koncentrarad ut här tycker jag...

I'm Batmaaaaan! Vår korean Lee vi hade med på resan. Han har för övrigt fått det västerländska namnet Batman så han är inte alls svintuff. Till vänster har vi även den sista följeslagare Robin. Lite skakig men vem är inte det.


Pappershink. Det är viktigt att man vet vad man ska göra av sitt toapapper... och vad man sen ska göra med hinken efteråt...

Och det var det jag orkade skriva ikväll. Fortsättning följer imorgon med möte med en ickemandarintalande gubbe, djungeläventyr till random gravplatser och vandrarhemmets personal nedsupna i drag-utstyrsel. Så där har ni en cliffhanger att bita i...

Syns