men hemma... är väl okej.

Sista målet på förra veckans resa. Vad kan man säga om det. Direkt efter vi avslutat vår vandring hittade vi en taxi tillsammans med ett par ryssar och åkte iväg till staden Lijiang. Resan skulle ta 2 timmar. Resan tog 5 timmar. Kul kul.


Är vi inte framme snart? Större delan av resan stod vi dessutom helt stilla och jag hade inte ens batteri på mp3. Yeeeeeah. Så det var ju en bra början på Lijiang.

Om jag ska vara ärlig så var Lijiang (som för övrigt kallas one-night-stand-staden av lokalbefolkingen) inte så imponerande. Dyr öl och bara miljontals kinesiska turister så i stort sett ingen man kunde snacka med. Dessutom spelades det bara alldeles för hög dålig kinesisk musik/karaoke och inga biljardbord. Suck. Men men, lite turistande kunde man göra i alla fall.


High five. Alltid finns det en Maostaty att ta kort på.


Turistar. Det är viktigat att alltid ta kort på allting alltid.

Det mest spännande saken som hände i stan var att någon hostabsolutintejaghosthost tappade bort min och en av mina polares bussbiljetter hem så vi fick försöka övertala personalen på bussstation på extremt dålig kinesiska att vi behövde skriva ut nya. Till slut när de upptäckte att det fanns två tomma platser på bussen (alltså våra platser) så fick vi köpa ut dem igen för 80 kuai. Så kan det gå...

Efter 10 outhärdliga timmar kom jag tillbaka hem till Kunming och la mig i koma i ett par dygn innan skolan började igen. Bra användning av lovet får jag säga men ingen viloresa direkt. Jag lyckades i alla fall överleva och nu är jag tillbaka till att försöka få i mig en liten gnutta mandarin i mitt huvud. Back to normal. Så det så.

Syns.